Låt mig börja den här artikeln med en bekännelse som kan få vissa att tänka på mig som en dålig feminist.
Jag är absolut INGET aktivistkonto på sociala nätverk. Oavsett om det är feminism eller något för den delen - jag håller bara några följningar kring maskuliniteter, för ämnet diskuteras sällan.
Detta beslut motiveras av två faktorer:
- Jag har uppenbarligen ett jobb som får mig att hålla mig uppdaterad med feministiska nyheter under min arbetstid.
- Och framför allt DEPRESSERAR mig djupt att höra om social kamp hela tiden
Feministisk aktivism på Internet och jag
Jag har inte alltid haft denna "vana" på Internet, långt ifrån: i början av min "feministiska uppvaknande" följde jag många konton om detta ämne.
Vid den tiden gjordes det mer på Twitter än på Instagram; min tidslinje var full av aktivister, ofta volontärer, som tillbringade sina dagar och pratade om feminism.
Men det slutade slita ut mig helt .
Å ena sidan för att rörelsens inre krig tröttnade ut och skadade mig, å andra sidan för ... ja ... nyheterna är ofta inte särskilt glada, va.
Esther Reporters goda nyheter om feminism fanns inte, ilska fanns överallt. Personligen gillar jag inte att vara arg; det är inte en känsla som motiverar mig, tvärtom, den utmattar mig.
Så jag gjorde en hel del rengöring i min följd och jag blev bättre. Jag är inte mindre feminist, jag är bara mindre trött.
'Deprimerande' feministiska Instagram-konton
Vårstädningen ägde rum för några år sedan. Sedan dess har feministisk aktivism på Internet inte slutat, och lyckligtvis!
I synnerhet tog det formen av vad jag kallar "deprimerande feministiska Insta-konton" , som är många och har, det måste sägas, en stor framgång.
Från @tasjoui (om sexuella ojämlikheter) till @taspensea (på mental belastning) via @noustoutesorg (från föreningen med samma namn) växer dessa konton som svampar ...
Och jag följer fortfarande ingen. Eftersom de huvudsakligen delar negativt innehåll: vittnesmål om ojämlikheter, sexuellt våld, trakasserier på gatan, siffror om kvinnodödande etc.
Nyttan med 'deprimerande' feministiska Instagram-konton
Jag vill vara tydlig: Jag förstår att dessa konton inte skapades med avsikt att deprimera feminister!
De syftar till att börja med att lyfta fram en verklighet som ofta förbises, förnekas , den fortfarande allestädes närvarande sexismen som gör ont och dödar kvinnor varje dag, i Frankrike och på andra håll.
Jag förnekar inte på något sätt deras medieverktyg ... å andra sidan undrar jag över intresset av att följa dem när man redan är lite insatt i feminism.
Personligen är det en avsevärd dos av seum som denna typ av konton ger mig, särskilt om de visas på mitt personliga flöde, mellan en video av en kattunge och ett foto av pannkakor.
Men som jag säger, dessa konton får mycket följ, även av unga feministiska kvinnor som jag.
Så jag bestämde mig för att be Mademoisell-samhället att förklara lite för mig vad "deprimerande feministiska Insta-konton" ger dem .
Jag har fått många svar och jag är mycket tacksam! Här är vad du berättade om din rapport till denna typ av konton.
Följ feministiska Instagram-konton för information
Många av er berättade ungefär samma sak som den här 20-åriga fröken:
”Jag började kalla mig feminist nyligen, kanske ett år (...)
När jag skapade mitt Insta-konto förra året var det en möjlighet för mig att lära mig många saker på den här nivån och att inse många problem som jag inte alls var medveten om.
Jag kommer ihåg att jag började följa Iréné, @irenevrose (för att jag förresten hade sett henne på mademoisell: hon hade tillbringat en period utan periodiskt skydd).
Så småningom ledde detta mig till andra konton som hon citerade eller som rekommenderades för mig.
Vid den tiden var det ett sätt för mig att följa alla dessa konton att informera mig själv och bli medveten om alla frågor relaterade till sexism.
Till och med idag tillåter dessa konton mig att hålla mig informerad om frågor som vanliga medier inte täcker. Så det är verkligen svårt, våldsamt, men det är också verkligheten som är så. "
Feministisk information, alltför ofta frånvarande i vanliga medier: det är det som motiverar dig att följa denna typ av konton.
Och jag kan förstå detta, för våld mot kvinnor, sexism i allmänhet, kommer gradvis fram, men det finns fortfarande något kvar.
Följ feministiska Instagram-konton för att vara vaksamma
Glöm inte sexismens omfattning och den kamp som återstår att föra, här är en annan anledning till att du följer feministiska berättelser.
Charlotte förklarar bland annat för mig:
”I mitt liv (privat och professionellt) har jag väldigt lite erfarenhet av sexism eller andra feministiska frågor.
Uppenbarligen finns det, ingenting är "perfekt", och jag vet inte om det är min ganska positiva natur som tar över, men jag känner mig ganska bra på den här sidan (...)
Så dessa berättelser tillåter mig att sätta en fot i verkligheten hos många kvinnor i Frankrike och i världen, att vara öppen och känslig för feminism, att hålla mig informerad om framstegen eller inte om vissa saker.
Jag tror att, utan att bli överväldigad av deprimerande nyheter, är det viktigt att hålla kontakten med verkligheten , se bortom min egen krets, att på min skala försöka delta i den feministiska rörelsen! "
Jag förstår vad Charlotte menar, särskilt eftersom jag befinner mig i samma situation som hon.
Med lite tur och mycket vaksamhet byggde jag en säker miljö: mina vänner, mina kollegor, min pojkvän är feminister.
I det offentliga rummet har jag intrycket av att uppleva mindre trakasserier på gatan, att se tabu för kvinnligt hår minska, kort sagt, jag är ganska tyst.
Men min lilla bubbla är inte allas verklighet , långt ifrån den. Och det är verkligen mycket viktigt att komma ihåg detta!
Följ feministiska Instagram-konton för att stimulera ilska
Dessa konton är deprimerande, ja. Men de är också mycket ofta ett sätt att uttrycka ilska, ett ilska mot det patriarkala systemet.
Jag förklarade det för dig tidigare, ilska för mig är inte en drivkraft och har aldrig varit det. Men så är inte fallet för alla! Naomi skriver till mig, till exempel:
"Jag följer flera feministiska konton" från avdelningen "som kallar mig till ordning varje dag.
Påminner mig om skräck, orättvisa, tystnaden i mainstream media, politik, staten, bristen på administrativt eller till och med personligt och intimt stöd.
Jag följer dem eftersom de gör uppror på mig. Och jag vill inte glömma denna ilska . Jag vill veta det, identifiera det och kontrollera det.
Det är hon som ger mig modet att fortsätta öka medvetenheten bland de människor jag möter och träffar.
Det är denna ilska som ger mig modet att ingripa när jag ser en tjej bli förbannad i en bar, i tunnelbanan eller på gatan.
Det är denna ilska som tillåter mig att sätta tillbaka vänner på deras plats utan att vara rädd för att bli utvisad efteråt. "
Jag brukar se ilska som ett slags "fas" i feministiskt engagemang. Ett mycket "rött piller" ögonblick från Matrix: plötsligt ser vi sexism, överallt, hela tiden. Och det gör oss arg.
Men jag inser att denna vision är ganska modellerad av mitt eget (negativa) förhållande till denna känsla. Innan var jag arg; nu är jag glad att inte vara mer, även om jag naturligtvis ibland gör uppror, upprörd.
Det finns feminister som har bedrivit kampanj i åratal, årtionden och fortfarande är så arg som de var på dag ett. Kanske är det i deras ögon det viktigaste bränslet att inte ge upp, att fortsätta slåss?
Följ feministiska Instagram-konton för att slåss tillsammans
Suivre ce genre de comptes, c’est aussi, pour beaucoup d’entre vous, une façon de montrer votre soutien, d’apporter votre pierre à l’édifice.
Vous avez d’ailleurs été nombreuses à saluer le courage et la ténacité des personnes parfois anonyme, souvent bénévoles, qui sont à l’origine de ces initiatives.
Un engagement qui n’est pas sans conséquences pour la santé psychique, comme l’a illustré Anaïs Bourdet, de Paye ta Shnek, au moment où elle a arrêté d’alimenter son compte.
« J’ai, je crois, toujours été honnête avec vous alors je vous dis les choses telles qu’elles me viennent : je n’en peux plus. Je n’y arrive plus.
Je n’arrive plus à lire vos témoignages et à les digérer en plus des violences que je vis dès que je mets le pied dehors.
La colère que j’ai accumulée en presque 7 ans me bouffe et me pousse à réagir quasi systématiquement, et la plupart du temps, ça ne fait qu’envenimer la situation.
Je suis la meuf de PTS, je ne m’autorise pas à laisser passer les choses, car après tout, si même moi je ne réagis pas, qui le fera ?
Et ce rôle-là, je n’en veux plus. Je n’ai pas ou plus les épaules, je suis épuisée et, honnêtement, terrorisée. »
Pour soutenir ces femmes de l’ombre qui passent des heures à ratisser infos déprimantes et témoignages atroces, vous posez un like , vous allez follow , en geste de sororité, afin qu’elles se sentent moins seules.
Les dérives des comptes Instagram féministes « déprimants »
J’aimerais, après ces explications, transmettre la réponse d’une lectrice qui m’a parue essentielle, car elle aborde un sujet plutôt tabou : celui de la toxicité qui peut exister dans le milieu militant.
Cette mademoisell a fini par se désabonner de ce genre de comptes, et elle me dit :
« C’est super que tu en parles parce que ça faisait justement quelques semaines que c’est quelque chose sur lequel je réfléchissais beaucoup.
J’avais fini par me désabonner de ces comptes qui me culpabilisaient, ou m’attristaient sans que je ne m’en rende compte.
Déjà, les comptes que je ne suis plus sont les témoignages (de viols, de harcèlement, de remarques sexistes… ), même si je trouve ça bien qu’ils existent, car ça permet à chacun de s’exprimer où se reconnaître, et de montrer que le sexisme est réel et quotidien.
Cependant, je ressors de ce genre de compte, après avoir lu quelques témoignages, déprimée comme jamais et n’ayant plus vraiment confiance dans le monde.
Les autres comptes qui m’attristent sont ceux ayant une vision très précise et politique du féminisme.
Comme le féminisme libertaire, avec lequel je suis d’accord d’ailleurs, mais je parle des comptes pour lesquels tout le reste est du faux féminisme, ce avec quoi je ne suis pas d’accord.
Pour moi, c’est la diversité du féminisme qui fait sa force, et ces comptes pratiquent beaucoup la cancel culture : si on n’est pas assez écolo on n’est pas féministe, telle actrice n’est pas vraiment féministe…
Ils critiquent souvent tout. C’est-à-dire que soit on est féministe dans la version la plus radicale du terme, soit on ne l’est pas.
Certains sont un peu paradoxaux, puisqu’ils se revendiquent comme « mauvaises féministes », pour montrer qu’il n’y pas de bonne façon d’être féministe, mais critiquent les autres formes de féminisme.
Pour finir, ce qui est déprimant c’est aussi les comptes qui culpabilisent.
Comme si, si on ne s’épuise pas à créer des associations, organiser des marches, créer des contenus féministes, on n’était pas légitime…
J’ai vu passer plusieurs posts le 8 mars qui disaient qu’aller aux manifestations n’était pas suffisant, et ça m’a vraiment rendue triste cette façon de se comparer.
Les gens derrière ces comptes sont vraiment révoltés, en colère, ce qui est tout à fait légitime mais donne un arrière-goût de pessimisme quand même.
Au final, je pense que c’est très bien que ces comptes existent, ils sont utiles et partent d’une bonne intention, mais qu’il faut y prendre ce qu’on a à y prendre et ne pas se laisser gagner par la culpabilité ou le découragement. »
Ce sentiment rejoint celui dont je te parlais dans mon intro : ma lassitude envers les guerres intestines qui a fini par me dégoûter du militantisme sur Twitter.
Bien sûr qu’il existe plusieurs courants dans le féminisme, et c’est d’ailleurs tant mieux - ainsi, chacune peut trouver celui qui lui correspond !
Mais je suis toujours attristée, dégoûtée de voir la condescendance voire la violence dont certaines militantes peuvent faire preuve envers leurs « alliées » qui ont pour seul tort de militer différemment.
Où trouver du féminisme positif ?
Je ne vise pas, avec cet article, à encourager l’ unfollow de ce genre de comptes. J’ai même appris beaucoup de choses sur vos motivations !
Mais je me dis que s’il est facile de trouver moult contenus déprimants sur les réseaux sociaux, il l’est moins de dénicher du positif.
Ce n’est pas un hasard : l’indignation est un vrai facteur de viralité sur Internet. Un post du seum sera amplement relayé par rapport à une bonne nouvelle.
Si tu veux mettre un peu d’optimisme dans tes feeds , tu peux donc :
- Suivre Esther Reporter sur YouTube et Instagram
- Suivre mademoisell
- Lire et partager cet article : Comment arrêter de s’énerver sur Internet
- Suivre Les Internettes, l’asso qui met en avant les femmes de YouTube
- Suivre L’Importante, plusieurs fois cité comme un compte plutôt positif
- Si tu parles anglais, t’abonner à l‘excellente chaîne YouTube ContraPoints
N’hésite pas à enrichir cette liste (un peu pauvrette) dans les commentaires, je n’attends que tes recommandations !
